Vi arbetar med ett hantverk som vi verkligen brinner för och en av målsättningarna med vår keramiska praktik är att arbeta med så lokala och naturliga material som möjligt. Leran är ett av människans äldsta hantverksmaterial och keramik från gångna tider bär på unika historier både om människorna och platserna där den skapats. Vi låter norrbottnisk naturlera, träaska och lokala mineraler sätta prägel på det vi gör och vill vi gärna dela med oss av vår process och bjuda med er på en fortsatt utforskande resa. 

Vi börjar med leran. Leran som finns på en plats skapar unika förutsättningar för vad man kan göra med den eftersom den exempelvis innehåller olika mineraler, varierande mängder sand och olika halter järn. Allt detta påverkar hur leran beter sig när man arbetar med den och vad som händer när den bränns i ugnen. I Norrbotten finns en lång tradition av att ta tillvara på det som finns i marken och historiskt har man på flera platser drivit tegelbruk som bearbetat lokal lera och producerat vackert rött naturtegel. Idag finns inga av dessa bruk kvar och en utmaning för oss är därför att lokal lera inte finns att tillgå om man inte gräver och bearbetar den själv. 

Startskottet för vårt arbete med lokal naturlera var därför att med spaden i högsta hugg ge sig ut. Vi utgick från Rosvik, byn där vi hade vår första verkstad, och begav oss (med tillstånd från byalaget) till ett område där det tidigare legat ett lertag. Vi började gräva i några sänkor där vatten samlats och fick med oss några hinkar fin lera hem. När man hittar lera i marken är ett enkelt första test att rulla en tunn korv av leran och vira den runt ett finger. Om den håller ihop utan att spricka finns det ofta tillräckligt med lerpartiklar för att materialet ska gå att arbeta med. Leran klarade testet, men som ofta är fallet med naturleror innehöll den diverse organiskt material, småsten och sand som vi behövde få bort för att göra den “drejbar”. Tillbaka i verkstan slammade vi därför upp leran i vatten så att de tyngre och större partiklarna kunde separeras och silas bort. Därefter fick leran vila i gipstråg till en konsistens som vi kunde arbeta med. 

När vi började bränna tester av leran i vår keramikugn utgick vi från att leran skulle vara en lågbrännande lergodslera utifrån vad vi läst på om områdets geologi och Norrbottens rika tegelbrukshistoria. Det visade sig stämma och leran ändrade färg från gråbrun till en varm röd-orange färg vid en klassisk bränntemp för lergods på 1020 grader. När vi testade att pressa leran i högre temperaturer såg vi tydligt vad den klarade av och vi märkte också att leran, utan några andra tillsatser alls, smälte ut som en nästan fullgod glasyr i stengodstemperaturer över 1240 grader. Detta blev början på ett nytt spår i arbetet - att använda naturleran i våra stengodsglasyrer.

När vi började experimentera med askglasyrer frågade vi genom sociala medier om någon hade aska över. Ganska snabbt fick vi bidrag från många håll och plötsligt stod vi där med olika sorters aska – björkaska, blandaska från björk, tall och gran, och till och med stora mängder träflisaska från ett lokalt värmeverk. Innan askan kan användas behöver den ofta bearbetas. I vårt arbete har vi tvättat askan enligt en metod som beskrivs av bland andra krukmakarna Phil Rogers och Stefan Andersson. Genom att laka ur askan i vatten minskar man mängden lösliga salter som annars kan göra glasyrerna svårkontrollerade. Efter urlakningen silas askan för att ta bort kolrester och grövre partiklar innan den torkas för att lätt kunna vägas upp i olika glasyrrecept.

I våra första tester med askglasyrer utgick vi från ett antal klassiska recept. Bland annat arbetade vi med glasyrer inspirerade av Bernard Leach och Shoji Hamada, där enkla kombinationer av fältspat och aska bildar glasyrer med stor variation och djup. Vi testade också ett recept av den brittiske keramikern Walter Keeler där naturlera utgör en stor del av glasyrens sammansättning. Utifrån dessa recept gjorde vi sedan egna justeringar för att passa våra brännförhållanden och de material vi hade tillgång till. I dagsläget arbetar vi främst med oxidationsbränning i elektriska ugnar, och många av våra tester har därför anpassats till dessa förutsättningar.

I arbetet med askglasyrer kan man ibland skilja mellan så kallade “rena askglasyrer” och glasyrer som innehåller aska som en del av receptet. De första kännetecknas ofta av glasiga ytor och rinnande effekter där glasyren nästan ser ut som små bäckar längs kärlets sidor. I andra fall används askan mer som en ingrediens i en balanserad glasyr, där resultatet inte nödvändigtvis ser ut som en traditionell askglasyr men ändå bär på samma mineraliska komplexitet. Det är ofta i den balansen mellan kontroll och variation som askglasyrer blir som mest intressanta. Sedan har vi i våra experiment även utforskat olika kombinationer av lokal lera, aska och sand.

De första glasyrtesterna gav både överraskningar och nya frågor. Vissa glasyrer utvecklade mjuka jordtoner och subtila meleringar. Andra reagerade starkt på vilken lera de applicerades på. En glasyr som såg rosa ut på en vit lera kunde till exempel bli blå på en mörkare lera. För att förstå hur glasyrerna reagerade på olika ytor gjorde vi också testcylindrar med olika texturer och partier med engober i porslin. Sådana tester gör det möjligt att se hur glasyren beter sig över kanter, mönster och olika leror.

Efter hundratals tester har vi fått fram några stabila, pålitliga glasyrer som vi använder i vårt standardsortiment, ett antal andra som vi fortsätter utveckla för att de känns lovande och många fler som faller under kategori “intressanta erfarenheter” och resan kommer att fortsätta ju mer vi lär oss och ju mer vi upptäcker. 

Tillbaka till leran. Efter en period av glasyrtester har vi återvänt till själva leran. Vårt mål är nu att utveckla en stengodslera baserad på Norrbottnisk naturlera, där tillsatserna – så långt det är möjligt – också kommer från regionen eller i alla fall så nära som möjligt - som t ex kaliumfältspät från Finland. 

Det kan handla om sand, olika bergarter eller andra mineraler som påverkar hur leran beter sig i ugnen. Det är ett arbete som kräver många tester. Små variationer i material kan förändra resultatet mycket. Men det är också det som gör arbetet så fascinerande. Varje plats har sina egna material – och därmed sina egna keramiska uttryck.

Vi är alltid nyfikna på fler lokala råmaterial att använda oss av. Om du arbetar med eller känner till tillgång på till exempel: lera, sand, granit eller andra bergarter, fältspat, kvarts / kiselsand, kalk, träaska, metalloxider, restprodukter från lokal mineral- eller metallindustri som skulle kunna användas i keramiska lerkroppar eller glasyrer får du gärna höra av dig.

Vi är särskilt intresserade av material från Norrbotten och norra Sverige.

Kontakta oss gärna om du vill dela kunskap eller tips.